Ni vet hur det kan vara, med vissa saker följer ansvar. Exempelvis innebär ju att bli äldre att man bör ta ansvar på ett annat sätt än vad man gjorde som, eh, yngre. Att få barn innebär ett nytt ansvar, och så vidare. En sak jag inte riktigt tänkte på ökade ens ansvar var det här med radhus kontra häcka i sin gamla lägenhet. Det är en massa mer ansvar, helt plötsligt. Hastigt och mindre lustigt är man ansvarig för någon form av örtodling. Och ja, det går ju som det går. De små rackarna verkar inte alls anse att jag kan ta hand om dem och står (läs: hänger) och tjurar, de verkar dessutom, på ren trots, tömt sig själva på klorofyll, på ren trots. Det ingår en gräsmatta i radhuset, en gräsmatta som man i ärlighetens namn kanske inte bör kalla gräsmatta på grund av avsaknaden av just gräs. Men vad vet jag, jag har aldrig haft radhus förr. Kanske är det meningen att den så kallade gräsmattan skall bestå av mossa och maskrosor och att jag, som radhus innehavare på något vis ska ansvara mig till en bra matta? Kanske.
Man bör också tänka på hur smart det är att efter en träning komma hem, ta av sig kläder för att hoppa i duschen för att när det knackar på dörren springa och öppna med ett glatt naket ”tadaaa” i tron om att det är ens fru som kommer hem. Framförallt bör man tänka på att det eventuellt, skulle kunna vara någon annan. Ansvar!
Det finns mer, om man har radhus kan det ju vara så att man får en grill när man fyller år. Det kan också vara så att grillen levereras omonterad i en låda. I lådan ligger det som skall bli en grill. Åtminstone tror jag att det är så, det är lite oklart enligt den allt annat än pedagogiska monteringsanvisningen. Det kan också vara så att man lovar familjen grillad mat till fredagsmiddag.
”Skönt att vi slutat tidigt, då blir ju inte maten så sen”, säger min fru.
”Nä, precis”, säger jag, ”jag ska bara sätta ihop grillen först. Det borde ta kanske 45 minuter”. Observera att denna konversation ägde rum innan jag packade upp den. I alla fall. Det visade sig att jag var tvungen att springa hem till mina föräldrar och hämta en skiftnyckel (detta kan nog visa sig vara ett vettigt verktyg att inneha i framtiden, tänker jag och lägger till en sån på nästa önskelista). Det visar sig också att det fattas en mutter till ett av hjulen vilket gör att förflyttningen av själva grillen blir ganska vansklig. Sen visar det sig, dessutom, att gångjärnen till locket och dess tänkta montering skapats av någon profferssor i teknisk fysik, alternativt någon med ett kasst sinne för humor. Hur jag än vänder och vrider på dem får jag inte ihop det. Locket täcker halva grillen. Vänder igen, locket täcker andra halvan av grillen. Ett par svängda pinnar man använder sig av för att höja och sänka gallret är med största sannolikhet skapade av samma dåre som gjorde locket. När min fru, för tionde gången frågar hur det går och jag svarar ”Jotackbarabra” påpekar hon att det är kallt, att det börjar bli mörkt, att hon och Gustav börjar blir hungriga samt att potatisgratängen varit klar i en och en halv timme. Till slut grillar vi i alla fall. Jävlar i mig som jag grillar! Det brinner, glöder grillas som om det inte fanns någon morgondag. Det visar sig dock vara fel, morgondagen är tydligen bara två timmar bort. Men vi kan väl säga att vi antagit kontinentala matvanor? Sen behöver vi väl heller inte låtsas om att min kära pappa dagen efter kom, skruvade dit det sista, ändrade lite på gångjärnen och fixade klart grillen på en kvart, okej? Tack.
