Krönika publicerad i Hallandsposten 2013-05-13
Jo. Den uppmärksamme kanske minns om när jag skrev om stressen i livet. Att man var tvungen att göra så mycket hela förbannade tiden. Kanske minns den, eventuellt, uppmärksamme också att ledig inte borde finnas i föräldraledig. Hur som helst, som hemma med barn går man in i någon slags pensionärsmode. Ett projekt om dagen och that’s it. Mer hinner man inte med. BVC idag alltså? Jaha ja, nä, då hinner jag nog inte med lunchen på stan. Föräldragrupp? Ledsen mamma, ingen fika i eftermiddag, jag hinner inte. Varför? Jag ska ju på föräldragrupp vid elvatiden. Innan det förbereder jag oss, efter det så pustar jag ut.
Det är liksom allt som blir, en sak om dagen. Som exempelvis saker att störa sig på. Vi kan börja med saken för fyra dagar sedan. Jag läste om kampanjen för NaJAden, som nån reklamare så snitsigt tagit fram. Kreativt så att det förslår. 215 tappra själar gillar ”Najaden stiftelse” som sidan heter på Facebook. En snabb målgruppsanalys av de som verkligen brinner för Najaden säger mig att de inte hänger på Facebook, men vad vet väl jag om sånt där? I tidningar skrivs det om stiftelsen och personer uttalar sig om hur viktigt det är för staden att vi bevarar skorven. Det stör mig lite. Inte stiftelsen i sig, jag tycker tvärtom att det är bra om den lyckas rädda båten. Kanske. Egentligen kvittar det mig fullständigt, det enda jag är emot är att jag ska tvingas betala för den. Ett tag hade jag planer på att skapa en motkampanj som skulle heta NEJaden. Mest för att det var roligt. I alla fall. Så länge jag slipper betala för den får den gärna vara kvar. Lyckas stiftelsen lura tillräckligt många investerare att betala är det ju kanon. Men, säger jag nu utan att egentligen kunna något om reklam och värde och så där, jag är väldigt (alltså väldigt väldigt väldigt) tveksam till om en upprustad Nejaden kommer att göra vare sig till eller från när det kommer till turismen. Jag tror verkligen inte att folk kommer att vallfärda hit, till Halmstad för att titta på skeppet. Sen kan vi prata hur mycket vi vill om ett marint arv och ni kan kalla mig kulturmördare hur mycket ni vill. Från mig till er, ett ärligt lycka till. Heja.
Dag två störde jag mig något så in i på en tränare som sågat sitt lag på deras hemsida. Förutom att kalla sitt lags spelare för bland annat ”primadonner” (felstavat) och överanvända sig av skiljetecken (mest !!!! och ….) använder hen sig av förtäckta hot om att laget kanske inte ska få spela SM (det skulle alla tydligen ha väldigt klart för sig). Det är den vidrigaste sågningen jag läst av en tränare till sitt lag i ett offentligt forum. Inte så farligt säger du? Nej, kanske inte om du spelar i Manchester United. Men när du spelar i ett lag som inte är ett elitlag är det det. Och, pojkarna det skrevs om är födda 1998. De är alltså fjorton, femton år. För övrigt har hen vunnit pris som årets ungdomsledare av HP. Well played.
Idag, när jag skriver det här har jag inte riktigt kommit på vad som stör mig ännu. Kanske det faktum att affärerna i stan är öppna mellan 10-18. Då undrar jag lite för vem är de öppna egentligen? Det är ju inte för de som jobbar direkt. Pensionärer, arbetslösa och för mig som föräldraledig kanske? Inte de mest köpstarka krafterna i samhället, om man säger så. Och så undrar näringsidkare varför det går dåligt för deras butiker. Prova att ha öppet när vanliga människor kan handla.
Tjing.
